Hej!       ( Byggemarkens Rambo. 16 februari 1990 - 16 januari 2004)

Jag heter Rambo, ja egentligen heter jag Byggemarkens Rambo men det är det ingen som kallar mig.

Jag är en Hamiltonstövare som fyllde 13 år den 16 februari 2003, så jag får nog snart ta pension från mitt arbete. Det är sorgligt för det finns inget som jag tycker så bra om som mitt arbete. Jag är nämligen harjägare på heltid. Det finns dock ett litet problem med arbetet, det är att husse envisas att han måste ha möjlighet att bli med till skogen varje gång. Eftersom vi bor mitt i jaktmarken tycker jag att jag kunde få gå och jaga när jag får lust.

Bull en efterträdare till Gustav och Lina kan vara väldig påträngande

Ibland känner jag mig diskriminerad för att katterna får gå in och ut som de vill. De får även jaga året runt. Som hund har man många fler regler man måste följa än vad katterna behöver. Jag ska nämna några saker,    t ex hur skulle det bli om jag hoppade upp på bordet för att sova eller om jag började skälla så fort jag är hungrig. Jag skulle få skälla nästan dygnet runt därför att min mage känns oftast tom. Jag serveras mat nämligen bara två gånger om dagen och då är det i mitt tycke alldeles för små portioner.

Jag blev väldigt trött av den långa resan

För att ta allt från början så såg jag dagens ljus 
den 16 februari 1990 i Finnerödja och nu efter drygt 500 jaktdagar och drygt 50 harar har jag börjat författa mina memoarer.
När jag var sju veckor flyttade jag till Gusselby som ligger en mil norr om Lindesberg. Det var husse och Mats som hämtade mig. Väl framme i Gusselby mötte mina nya familjemedlemmar mig. Det matte, tre människovalpar, Therese som var åtta år, Micke sex år och Emilie 1 år. Det fanns också en hundvalp, han hette Dacke och var född sju veckor före mig, och två katter som hette Gustav och Lina.

Bäst var att busa ute.

Dacke var en Flatcoated Retriever. Vi hade roligt i vår uppväxt, vi kunde springa omkull det mesta som hamnade i vår väg när vi busade. När vi blev vuxna blev det hårdare tag. Vi ville ofta leka men husse och matte sa ifrån för buset slutade ofta med ett riktigt slagsmål. Så länge vi höll oss lugna var vi bra kompisar.

Det var en sak till som kunde starta ett bråk och det var när husse tog med Dacke till skogen. Det tålde jag inte och såg rött när de kom hem. Jag hade dock ett stort ansvar när de var i skogen och det har jag ännu när husse jagar utan mig. Det är att sitta på kojtaket och yla. Jag gjorde det för att de inte skulle gå vilse, näg jag hördes hela dagen var risken minimal att de skall gå bort sig. Blev husse tveksam var det bara att lyssna efter mig.

Oftast var vi vänner.

Midsommaraftonen 1997 åkte husse, matte och ungarna bort, under kvällen blev Dacke sjuk och kunde inte gå på sina bakben. När de kom hem sent på kvällen fick matte hjälpa Dacke in. På midsommardagen åkte de med Dacke till en veterinär, hon kunde inte hjälpa honom. När han på söndagen var så dålig att han inte kunde lyfta huvudet bestämde husse och matte för att ta bort Dacke så han inte behövde lida mer.

Efter den midsommarhelgen vägrade jag att vara i hundgården, men tiden läker alla sår. När solen började värma två år senare, våren 1999 bråkade jag med husse. Han tyckte att jag skulle vara lugn sen sa han så här. ”Slutar du inte bråka får du gå ut i hundgården”. Det var ju det jag ville, när han öppnade dörren gick jag före och hoppade upp på kojtaket för att sola.

När jag började min bana som harjägare var det husse och Gunnar som oftast var med till skogen. På senare år har Gunnar tappat stinget, han säger att han inte har tid. Men när jag träffar honom känner jag vad han håller på med. Han stinker häst. Jag undrar hur en vuxen karl kan välja hästar före en underbar harjakts dag.

Jag med en av mina första harar.

Den första hare som husse sköt för mig var en fälthare. Jag blev både rådlös och glad när jag kom fram, jag hade inte kunnat tänka mig att jag skulle komma ifatt den. Oftast tycker jag att det är tråkigt när de skjuter hararna jag jagar. Visst kan det vara gott med lite harränta men det roligaste är att jaga.

Det värsta jag har varit med om var när en som var med oss och jagade sköt en hare knappt hundra meter efter jag fått upp den på benen. Då blev jag sur och visade det genom att inte en gå fram och lukta på den döda haren.

En gång på min andra och tredje jaktsäsong var jag med om något konstigt. Husse har alltid sagt åt mig att inte jaga rådjur. De här två gångerna var de folk med som jag inte träffat förut. Vi åkte till jaktmarker där jag inte jagat förut och så släppte de mig där jag kände att det nyss varit rådjur, jag brydde mig inte om rådjurslukten utan kollade om det inte kunde finnas harslag där. När jag letat ungefär en halv timme kopplade husse mig och alla verkade vara nöjda och tycke att jag varit duktig. Jag tyckte inte jag lyckats särskilt bra när jag inte fått upp någon hare. Senare har jag förstått att vi var på rådjursrenhetsprov. Jaga rådjur vill jag inte, husse säger att man får noskvalster av att jaga rådjur och det vill jag inte ha. Jag tror inte det stämmer för jag har haft noskvalster och det har jag fått utan att jaga rådjur.

Tre gånger tror jag det är jag varit på jaktprov. Jag har drivit till pris varje gång. En gång var jag nära ett första pris. Det tog fem minuter för länge på en tappt. Jag hade tapp i en timme och fem minuter. Sedan drev jag så tiden före och efter tappten räckte gott och väl till ett första pris.

Att det inte blev några fler prov beror på att mina tassar svullnar upp ibland. Husse tyckte då att jag inte skulle ha några valpar efter mig om problemet med tassarna var ärftligt. I och med det var inte proven av någon vikt.

Några utställningar har jag också varit på. Den första jag var på som vuxen var i Filipstad 1993. Jag blev en högoddsare och blev best in show bland ett femtiotal stövare. Ni skulle ha sett hur stolt husse var. Jag var på några fler utställningar alla gick bra. Jag tog mina cert på raken. Mitt utseende skäms jag inte för

Några av de roligaste jakterna som jag varit med om är de två gånger vi var till Rolf´s stuga i Höglekardalen. Där var det racerfart. Gott om hare, inga vägar och harar som tog långa fina bukter. Inte som här hemma att hararna springer mer på vägen än i skogen.

Jag tycker det har varit bra när Rolf varit med i skogen, särskilt vid spårsnö. Han har nämligen ett sök som den värsta stövare och har alltid gjort sitt bästa för att hjälpa mig att finna färska harslag. Det kan jag inte säga om husse och Gunnar. De har mest suttit och pratat medan jag varit ute på sök. När det varit kallt har de tänt en brasa som de värmt sig vid. Om de bara rört sig lite så har de hållit värmen utan brasan. De säger att om det är en hund med till skogen så skall den leta på haren. Men de vill att det skall bli ett snabb upptag och därefter ett långt fint drev, det har jag hört dem sagt. 

Här sitter Gunnar och väntar.

Jag måste kolla Rolf så han är noga

Som jag tidigare nämnde har det skjutits drygt femtio harar för mig. Den femtionde fick Mats äran att skjuta. Jag var inte särskild imponerad av att få se haren ligga stilla vid en buske. Nu är den så kallade jubileums haren skjuten, så hoppas jag att få jaga utan att någon står med bössa och gör slut på det roliga. Nämnas bör dock att det var Mats som sköt det första skotten när jag som valp drev fram en hare till honom. Men den haren sprang som aldrig förr därifrån. Mats är för övrigt husse till min kompis Totte.

Den som jag tycker kan få skjuta är Therese som vuxit upp och har skjutit två harar. Hon blir så glad när hon skjutit så det är värt att jakten tar slut.

Micke har svårt att gå upp på morgonen så han har inte varit med på flera år. I år har Emilie visat intresse och blivit med till skogen.  Men jag är nog för gammal för att få driva fram en hare till henne, hon har ännu några år kvar till att hon kan skjuta.

Therese med sin första hare

Nu får det vara nog med berättandet. Det här är bara en liten del av det jag har varit med om. Jag skulle kunna be husse att berätta mer för han har skrivit upp vad som har hänt varje dag vi har varit i skogen.

MVH

Rambo Stövare